jag har både blivit mobbad och mobbat själv. Jag blev mobbad för att jag var "tjock" (vilket jag inser idag att jag verkligen inte var i årskurs 3) och för att jag hade för små skor, och sen även för att jag började sminka mig i 5an. Dock var inte det så allvarligt, det var nog inte så lätt att mobba mig,för jag brydde inte mig så mycket utan gick då bara iväg till dom som tyckte om mig ^^

Och jag fick alltid höra hemma hur bra och fin jag var och hur jag ska skita i vad andra tycker om mig,var nog därför jag inte tog åt mig så mycket och aldrig har tagit åt mig av vad andra tycker. 

Jag vet inte varför man mobbar som barn. Man vet väl inte bättre antagligen.

För när jag mobbade så tänkte jag aldrig på det där självklara som alla säger att mobbare lider av - att dom själva mår dåligt egetnligen.

Jag mådde inte dåligt, jag mådde jättebra. Egentlien så pass bra så jag egetnligen inte behövde hacka på den tjejen jag mobbade.

Jag ansåg att jag var en ärlig människa, sa vad jag tyckte. Problemet var kanske att jag hade lite väl mycket attityd för att kunna se mig själv som ärlig. Jag förstod inte skillnaden på en åsikt och sanning.

Jag mobbade tjejen för att jag inte tyckte hon duschade tillräckligt(löjligt eftersom det OFTA hos dom FLESTA är ett problem i den åldern,med dålig lukt). Hon hade väl det inte så bra,jättedålig självkänsla och lite halv jobbig barndom.

Jag sa till henne vad jag tyckte, att hon var äcklig massa annat.

Hon försökte bli cool genom att börja röka och hänga med lite coolare människor. Men jag var där direkt och tryckte till henne, fick henne och hennes gäng till ett mobbat gäng.

Hon försökte ta livet av sig många gånger, även i skolan. Eftersom jag var en sån glad tjej,som egetnligen inte hade ett problem i världen, så förstod jag mig inte på det där med att må dåligt, att verkligen må dåligt. idag förstår jag det, att man inte söker uppmärksamhet "på det där sättet" när man mår sådär dåligt. Man vill bara bli sedd, hörd och accepterad av någon,vem som helst.

Jag skrattade ofta åt henne och skällde ut henne för att hon ena sekunden stod och slog huvudet mot en stenvägg och sen kom in på en lektion helt förstörd. Jag ansåg inte det var rätt.

Men vem fan var jag egentligen ? Vem var jag att döma henne ? Varför försökte jag inte få henne på bättre tankar om jag nu störde mig på hennes svaga beteende?

Man skäms för att man varit så dum och korkad,trots att man bara var 14-15 och inte förstod bättre,så är inte det en tillräcklig bra ursäkt - det finns ingen ursäkt!

Idag pratar jag och denna tjejen som om ingenting har hänt,allt är helt okej mellan oss. Jag har bett om ursäkt till henne och berättat att jag inte förstod bättre, och att det inte var meningen att göra hennes "bästa" tid till den värsta. Hade jag fått leva om så hade jag ändrat bla det! Hon förtjänade inte att bli nedtryckt sådär, ingen förtjänar det. Djur stöter ut varandra sådär, inte människor!

Idag är jag den tjejen som hade blivit mobbad om jag gått i skolan. Jag är så pass osäker idag så jag hade varit ett lätt offer för mobbarna. Mitt utseende hade kanske räddat mig, men det är bara tragiskt. snygg brud som är så osäker så hon går sönder om du blåser på henne, men hon leker ändå omtyckt och cool -när hon själv inte ens står ut med sig själv... Nej det är tragiskt att det är såna som mobbar idag. dom som kanske själva mår dåligt. Jag har aldrig förstått det.."du säger så för du  är avundsjuk" humm?? naej inte rikigt... :S Varför påpeka någon annans fel så att ens egna blir tydligare ? det är dumt!

Jag tror lite att jag har fått tillbaka för gammal ost. Eftersom jag var så oklok som yngre,när det gällde just mobbning. Jag mobbade bara för jag hade makten att kunna göra det. jag hade inte behovet av att mobba. Jag hade det bra, hyfsat bra hemma,massa av nära och kära, massa vänner, en hel del frihet, killars intresse och ändå väljer jag att ta upp min tid med mobbning. Jag har alltid varit sån som tönkt på mig själv-varför var jag då tvungen att förstöra en annan persons högstadie period ? Jag kan bli så arg på mig själv. Att ingen sa till mig, tog ner mig på jorden och berättade för mig att jag  inte var ett dugg bättre som mobbade, att jag borde blivit mobbad för att jag mobbade.

Tjejen i skolan slutade 1 månad innan oss andra i 9an, hon var inte med på klassresan och missade allt det där roliga. För att jag och några andra bestämde oss för att göra hennes liv väldigt jobbigt. Trackade henne när vi borde haft bättre grejer för oss att göra...

jag är glad för tjejens skull idag. Hon är starkare och mer framåt än många andra. Hon tar verkligen för sig och verkar inte låta en liten sekund gå till spillo. Det är skönt att hon lyckades bli stark, det säger en hel del om henne!

Skönt att se henne så glad oxå, hon verkar vara lyckligare än någonsin med sig själv :)

Inser att jag säger emot mig själv, om hur jag egentligen är idag.Den där inställningen hade jag när jag var yngre. idag påpekar jag gärna andras fel. Men det är oxå just för att jag själv mår dåligt. så ja,lite sanning ligger det väl i det där med avundsjuka. Även om det inte är avundsjuka "på det sättet"  . Jag säger inte att någon är ful för att jag själv är avundsjuk på personens utseende eller liv eller whatever. Det är en åsikt jag har bara. Det jag har lärt mig med åren är att min åsikt behöver jag inte uttala, för min åsikt behöver inte vara rätt eller ens behöva ha en betydelse överhuvudtaget. man säger helt enkelt inte till någon att den är ful (vilket jag lätt kunde göra innan och anse jag var ärlig)...  tur man växer upp :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då är vi här,med facit i handen. Det blev som jag egentligen visste om hela tiden. Det funkade inte,inte alls! Får berätta mer om det en annan dag, sitter på telefonen och skriver ikväll och då är det jobbigt att skriva långa texter. Så hur må...

Skulle gå in och beställa lite kläder tänkte jag, eftersom jag ändå inte kan sova på nätterna-trots att jag vaknar tidigt om dagarna... Aja iaf,behövde lite nya tröjor och linne. Går in och börjar bläddra. Och vad i hela helvete är det vi ALLA (ty...

Nu får det ju vara slut på den här skiten jag och min sons pappa håller på med. Återigen försökte vi fixa allt vi lagt på hög, alla problem, alla bråk. Det gick bra i 6 dagar, som det ungefär brukar innan han och hans andra son kommer hem och beha...

Min mormor har blivit sjuk, eller hon har varit det ett tag nu. Hon har drabbats av Alzheimers. Vilket innebär att hon glömmer saker och personer, ja allt glömmer hon. Hon går tillbaka till ett ungt stadie i sitt liv och förstår inte alls verklighete...

Men ja, så är det. Det var längesen jag kände lugnet och tiden till att skriva ner mina tankar och händelser. Men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite. Jag har så mycket ilska inom mig så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Räcker något...