Det är både sorg och glädje jag går vidare. Trivdes så bra här, men ibland så går allt bara åt fel håll. Helt plötsligt står man i ett stormande hav och undrar hur fan tig jag mig hit??
Jag har ju såklart simmat ut för långt helt på egen hand och inte sett eller orkat bry mig hur långt ifrån land och tryggheten jag kom.
Vad har jag blivit för människa egentligen?
Jag vägrar att skylla på att strömmen drog mig ut på djupt vatten, jag är ju inte den som är den - näe följa strömmen är inte min grej!
-fast jo. Jo lilla Madde, du följde strömmen och trodde du var odödlig -det är skillnad på att kämpa MOT strömmen och att åka med och tro man inte kommer slås mot botten, det är en jävla skillnad även om jag får för mig i mitt huvud att stryka=odödlig.
Stryka är när man kämpar sig blodig och kommer upp till ytan trots att strömmen dragit ner dig.
Det är dax för mig att börja kämpa! Inte låta huvudet ta över som jag gjort alldeles för många år nu -jag kan om jag vill! Det är jag bombsäker på! Jag är ju inte den som är den ;)

Jag har bestämt mig att allt börjar nu!
The past is the past..
Peace!