Jag är inte kall och elek, jag är ledsen och bitter. Jag vet inte riktig helt vad som ligger bakom, mer än svek.

Jag byggde upp andra istället för mig själv, satte människor framför mig själv, gjorde dom till mina allt och litade blindt och naivt på att dom aldrig skulle vända mig ryggen.

Jag insåg att det jag fått lära mig sedan jag var liten, att alla ska vara snälla och ärliga mot varandra inte stämde alls. Vissa människor är inte trogna,ärliga,givmilda,lojala.

Det har gjort hemskt ont och förstört mycket av min självkänsla att jag blivit sviken. Inte förstört så jag absolut inte litar på någon igen,för det kan jag mycket väl göra,jag är fortfarande lite för naiv.

Utan jag drar mer alla under samma kant- alla är dumma i huvudet tills dom bevisat motsatsen. Jag dömer folk utan att knappt veta vilka dom är, och det förlorar jag mycket på.

Och innan kunde jag känna mig unik, nu känner jag mig bara konstig och missförstådd, lite misslyckad också. (antagligen därför jag dömer andra,för att dölja mitt eget dåliga mående för mig själv)

Jag kan inte förstå meningen med att inte vara snäll och ärlig. Alla människor är olika, det köper jag. Men alla vet väl om hur man är snäll, snäll måste ha samma betydelse för alla, innebära samma sak ? Varför vill inte vissa vara snälla och ärliga ?

Är det någon/några som har drabbats av min depression (förutom mig själv och min familj) så är det mina vänner. Dom riktiga vännerna, som är ärliga,givmilda,lojala,omtänksamma och snälla.

Det är inte er det är fel på, det är mig. Jag ignorerar inte er med vilje. Ni är helt underbara ni som är äkta. Jag beundrar er ofta i mina tankar och älskar er innerligt. Förlåt för jag inte berättar det, förlåt för jag inte visar minsta tecken.

Jag saknar er varje dag men känner mig för misslyckad för att kontakta er eller svara när ni tar kontakt med mig. jag känner mig konstig. jag vill inte ni ska se mig som ett svek, för jag sviker er aldrig! Men nu är allt konstigt, jag orkar inte med mig själv och därför orkar jag inte med andra.

Jag är för bitter, jag har för många negativa tankar för att orka prioritera dom som är viktiga. Det är snurrigt men väldigt svårt att förklara.

Jag vill ha tröst men samtidigt inte, för jag hatar när folk tycker synd om mig (jag är nog rädd för att lova något jag inte kan hålla). Jag känner mig själv som den som tar allt med en klackspark och menar på att det löser sig, inget att hänga läpp över. jag har varit sån, jag är sån men nu bara åt mina vänner, eller människor runt omkring mig överhuvudtaget.

För det är viktigt för mig att folk runt mig mår bra, för då kan jag må bra för en stund, på någon annans bekostnad (om man kan säga så?)

Jag tar inte hand om mig, det är mycket jag inte ser en mening med, jag förstår inte vad vi ska få ut av livet. Vad ska jag ta?

För någon vecka sedan kollade jag lite gamla foton sen jag var liten. Jag var en mycket glad flicka, och jag minns varför.

jag hade så många otroligt snälla och fina människor runt mig, min familj min släkt. Även om min släkt är lite konsitg och ibland rent ut sagt helt dumma i huvudet så älskade/älskar jag dom och värdesatte deras närhet och kärlek till mig oerhört mycket. Sån fin trygghet med lillebror,mormor/morfar,moster,nästkusiner,farbrödrar,farfar,farmor
,gammelmormor och mormors systrar.

Dom gjorde mig till den jag blev. Snäll,omtänksam,givmild,ärlig,rolig men även den som ryter till om något är fel eller något är orättvist. man trampar inte över någon i min släkt, för då jävlar förvandlas vi till rena motsattsen från vad vi egentligen är och blir the bitch no1!

Man märker direkt på min familj/släkt om vi inte tycker om någon, vi visar det tydligt och det tycker jag är ärligt. Har väldigt svårt att acceptera en idiot, och det tror jag många har i min släkt. Det är en dålig egenskap enligt mig, man måste kunna acceptera alla. Det lär jag kanske mig när jag älskar mig själv på riktigt.

Jag vet inte vad jag begär,eller vad jag vill ha överhuvudtaget. jag vet bara att jag måste ta hand om mig själv.

Älskade vänner,familj och släkt. Tro inte att jag glömt er, svikit er eller vänt er ryggen. Jag gör inte det med vilje, det gör ont om jag sårar er.

jag måste bara bli lite starkare själv innan jag tar mig tid till er. Det låter hemskt, men sanningen är hård.

 

Linen

17 april 2011 19:48

Kände mej lite träffad här... Var sjukt länge sedan vi sågs =( saknar dej maddis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då är vi här,med facit i handen. Det blev som jag egentligen visste om hela tiden. Det funkade inte,inte alls! Får berätta mer om det en annan dag, sitter på telefonen och skriver ikväll och då är det jobbigt att skriva långa texter. Så hur må...

Skulle gå in och beställa lite kläder tänkte jag, eftersom jag ändå inte kan sova på nätterna-trots att jag vaknar tidigt om dagarna... Aja iaf,behövde lite nya tröjor och linne. Går in och börjar bläddra. Och vad i hela helvete är det vi ALLA (ty...

Nu får det ju vara slut på den här skiten jag och min sons pappa håller på med. Återigen försökte vi fixa allt vi lagt på hög, alla problem, alla bråk. Det gick bra i 6 dagar, som det ungefär brukar innan han och hans andra son kommer hem och beha...

Min mormor har blivit sjuk, eller hon har varit det ett tag nu. Hon har drabbats av Alzheimers. Vilket innebär att hon glömmer saker och personer, ja allt glömmer hon. Hon går tillbaka till ett ungt stadie i sitt liv och förstår inte alls verklighete...

Men ja, så är det. Det var längesen jag kände lugnet och tiden till att skriva ner mina tankar och händelser. Men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite. Jag har så mycket ilska inom mig så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Räcker något...