madelenee -I do it my way

Senaste inläggen

Av madelene - 11 december 2018 03:59

Skulle gå in och beställa lite kläder tänkte jag, eftersom jag ändå inte kan sova på nätterna-trots att jag vaknar tidigt om dagarna...

Aja iaf,behövde lite nya tröjor och linne. Går in och börjar bläddra. Och vad i hela helvete är det vi ALLA (tydligen) ska ha på oss??
Jag som inte är smal,ingen platt mage i närheten! Jag ska tydligen ta på mig en magtröja!!! För alla duger vi som vi är,alla storlekar är fina! Waoaw, ja, men asså gud vad jag hatar hela den här girl power... Något så självklart ska dom å runt och tjafsa om. "Ööh jag väger över 100kg men jag SKA fån också ha magtröja! Min kropp förtjänar också att visas upp".... Amen ja pucko!! -men fan inte i en magtröja där bilringarna väller ut från "dom perfekta jeansen i rätt elefant storlek"!!
Jag blir skönt provocerad av det.. tjocka människor har inte smala människors kläder på sig,även om det skulle finnas i rätt storlek.

Så nej,inte en enda snygg tröja hittade jag eller jo,magtröjor i t-shirt,linne,tjock tröja,stickat -ja i var enda jäkla överdel fanns korta snygga tröjor,som INTE passar min kropp för den är tjock! Och det är helt okej att va tjock,jag är en av dom snyggaste jag vet ^^ Ganska sexig också,med rätt kläder ;)
Men gå runt i smala människors kläder det gör jag fan inte...

Samma med det nya modet att man ska ha tröjan nerstoppad i byxorna,som ska va uppdagrna till axlarna. Fint på smala raka människor, inte en tjocka med dubbla bilringar så att man ha en fetma kula innanför byxorna och en ovanför byxorna. Och så ska det då tydligen va en tight KORT tröja nerstoppad .............. Asså NEJ!
Fin tjockis kropp eller inte,man har inte det så hur stolt man än är över sin kropp! Det ser äckligt ut...

Utbudet av snygga normal långa överdelar borde utökas. Så låt detta mode vara över på ett kick!



Nog no nofet text

Sådär ja!

ANNONS
Av madelene - 9 november 2018 04:52

Nu får det ju vara slut på den här skiten jag och min sons pappa håller på med.
Återigen försökte vi fixa allt vi lagt på hög, alla problem, alla bråk.
Det gick bra i 6 dagar, som det ungefär brukar innan han och hans andra son kommer hem och behandlar mig och min son som luft och som om att vi är i vägen. Jag frågar om vi ska gå hem, men det får vi inte, så vi stannar och till slut smäller det, oftast ganska så ordentligt.
Samma sak denna gången, men denna gången fick jag verkligen nog!

Jag har pratat och pratat, förklarat och bett om ursäkt för sånt som sårat.
Han, han har suttit tyst, i 6 dagar! När han nu får spel denna gången så exploderar jag (som vanligt), MEN väljer att lugna mig då jag inser att den människan aldrig kommer att lyssna eller förstå mig. Allt ska vara på hans sätt. Så att explodera löser inget, har aldrig gjort. Han lyssnar inte bättre nästa gång, hur lugn och pedagogisk jag än är.
Han fattar helt enkelt inte.

Jag höll mig lugn, gick ifrån honom.
Nästa gång han kontaktar mig förväntar jag mig att killen pratar, men nope! Inte ens när jag frågar honom grejer. Så jag börjar koka, och får svårt att hålla tillbaka det. Ber han gå, men näe då leker han pappa och börjar vara med vår son, en stund, för att sen sätta sig som en hopplös jävla groda som är okontaktbar. Det börjar riktigt koka i min jävla gryta.
Tiden går, en timme två. När jag väl säger till idioten, fortfarande ganska lugn, så börjas det.

Jag blir anklagad för att inte lyssna på honom, att jag inte vet något så jag får inte vara arg, och sen då det som mest bevisar hans intelligent - vilken hora jag är, hur jag lurat honom och lekt med honom. Nämnde jag att vi inte är 15, inte ens 16 utan det dubbla här! Men näe han väljer på riktigt att anklaga mig för att ha legat med inte bara en utan en hel drös med snubbar. Vilket jag verkligen inte har! Så hora, hora, hora hora äckliga hora får jag höra hela hela tiden under tiden han påpekar att jag ska lyssna och förstå... Såååå rubbad snubbe!!

Jag tar ingen skit så är det bara.
Kalla mig vad man vill, det rör mig ingenstans. Men när man gång på gång återupprepar en falsk anklagelse mot mig då jävlar tänder jag till på alla fyra! Så det ballade ur, som vanligt när man fittar sig med mig! Det är så jävla dumt, för jag blir ju sinnessjuk på riktigt.

Så för att jag framför allt inte ska göra mig olycklig på den nollan, men också för att skydda min son från dåligt beteende och orolig vardag så får den där snubben försvinna från mitt liv.
Det får bli umgänge med sonen, för heltid kan pappan inte ta hand om honom, jag sköter ju alltid det annars för att 6åringen som ska vara fullt normal behöver mer uppmärksamhet och hjälp än min 2åring. (Yess jag är bitter på 6åringen för att hans föräldrar inte lär honom hur man beter sig och min son blir drabbad av det)

Så jävla svårt det är när det är pappan till barnet, för min son tycker ju om sin pappa oavsett vad, och jag vill bara ha bort idioten från planeten helst...
Jag får försöka glädjas åt att min son ser mig som trygghet som skriker när jag blir arg, och pappa är bara en buspappa som helt plötsligt kan börja skrika från ingenstans.

ANNONS
Av madelene - 29 oktober 2018 22:39

Min mormor har blivit sjuk, eller hon har varit det ett tag nu. Hon har drabbats av Alzheimers. Vilket innebär att hon glömmer saker och personer, ja allt glömmer hon. Hon går tillbaka till ett ungt stadie i sitt liv och förstår inte alls verkligheten i mellan åt. Hon kommer ihåg saker tydligt som hänt när hon var kanske 20-30år gammal, vilket gör att hon tex kan blir rädd och arg på min morfar som inte alls ser ut som 20-30år gammal och undrar vad en gammal gubbe gör i hennes hus...

Så familjen har bestämt att ta in henne på hem då morfar inte orkade med allt snurrigt som hon fick för sig eller gjorde.
Hon tror för det mesta att hon jobbar på hemmet hon bor på,så hon hjälper till att städa och göra "skit jobbet" och är super nöjd! Det låter kanske hemskt och som om att personalen utnyttjar henne, men hon behöver sysselsättas och eftersom hon jobbat inom vården hela sitt liv så mår hon super bra av att få hjälpa till.

Hon har "rymt" därifrån 3 gånger , eller enligt henne har hon inte rymt. Hon skulle bara hem liksom, antingen slutat jobbet eller så har det varit fest som hon velat hem ifrån.

Det är hemskt att se sin mormor i sånt här tillstånd men det värsta är att se henne på ett hem. Hon passar inte in där, även om hon nog är sjukaste på den avdelningen, så passar inte MIN mormor in där bland dom . Det är så tragiskt att just hon blivit sjuk i den sjukdomen. Hon har ju alltid varit den som tar hand om alla. Nu behöver hon bli inlåst för att inte skada sig själv... Det gör ont att se henne där samtidigt som det är en lättnad. Där är människor 24/7 som är menade att ta hand om hennes snurriga tillvaro. Vi som står nära orkar inte för länge.
Min morfar har verkligen varit stark som hållt henne hemma så pass länge som han gjort. Man orkar två timmar med henne sen är man helt trött i huvudet, och hon glömmer bort en så fort man går utanför dörrarna. Så familjen plågar sig själva mer än vad hon skadas. Hon mår oftast bra i sin lilla värld ??

Jag har lovat mig själv att ge henne all tid jag kan och har möjlighet till. Det är jag skyldig henne ??
Och en väldigt rolig grej är att hon minns min son klart och tydligt. Hon fick ett foto på honom och hon sa direkt hans namn och beskrev honom som en fin, härlig och glad pojke. Så hennes sista tid ska hon få med oss ??
För tyvärr så dödar denna sjukdom snabbare än vad ålderdom gör. Min önskan hade varit att hon fick somna in av ålderdom, men förhoppningsvis så somnar hon in av ålderdom och Alzheimers. Så vi får väl kvar henne minst 10år till ??
Min tjatiga,pedanta,snälla fina mormor ?? jag är så tacksam för alla minnen jag har med dig. Som en extra mamma, fast precis som en mormor ska vara ??

Av madelene - 29 oktober 2018 01:08

Men ja, så är det. Det var längesen jag kände lugnet och tiden till att skriva ner mina tankar och händelser.

Men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite. Jag har så mycket ilska inom mig så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Räcker något litet händer så hyperventilerar jag och springer runt som en yr höna och skriker. Fast senaste tiden har jag faktiskt försökt och ansträngt mig att ta kontrollen när jag blir arg. Lättare sagt än gjort med mitt humör!

Men åter till det som tynger ner hela min vardag just nu. Jag vet varken in eller ut.

En person har haft ett sånt äckligt beteende mot mig så jag valde att kapa helt med personen. När människan märkte detta så vände sig denna helt emot mig. Prata bakom min rygg, försöka förstöra för mig och min son, och helt se förbi min son. Det tar på mig mest! Att ingen av dom där hör av sig, inte för min skull men för min sons.
Men nej, inte ett knyst på mer än 2 veckor.
Jag blir så frustrerad, något måste sägas annars ger jag upp... Samtidigt som jag inte vill ge upp för jag vet att det kommer komma senare igen. Så antingen vill jag det försvinner för alltid eller så står människan kvar för min sons skull och slutar tjafsa.
Allt det där tjasfet har vi gått igenom 100gånger och det leder ingen vart pga att vi är på saker annorlunda. Och det är helt okej! Men man ska fan visa respekt för den andra, trots att man kanske inte tycker lika sant. Blir en person sårad över mina handlingar och vill han en ursäkt så är jag skyldig att ge den ursäkten även om jag tycker att saken i sig var löjlig. Det spelar ingen roll vad jag tycker om någon annan blivit ledsen av mina handlingar. Skadar man inte med vilje så ber man om ursäkt!

Men ja alla är vi olika, det är så tydligt. Tyvärr får jag ge upp alltihopa då,vilket plågar mig.

Jag ville verkligen det skulle bli bra. Men det går inte när inte alla är på samma plan. Det är så frustrerande! För det mesta hade gått att lösa med samtal mellan varandra. Men personen väljer att inte lyssna på mig och skapa sina egna sanningar om hur situationen ser ut. Det är också frustrerande!!

Vi får väl se hur allt slutar. Jag kommer inte ge vika med hur jag och min son vill bli behandlade iaf!
Respekt är viktigt för mig.

Av madelene - 13 augusti 2018 00:53

Ja, vad normen är liksom.
Ha rutiner och koll på livet.
Jag har noll koll och få rutiner. (Med barn kommer det liksom till dom där få rutinerna)

Hela familjen sover, la sig i normal tid (det normen säger) Jag däremot jag sitter upp, antagligen en timme till. Sen sover jag halva förmiddagen imorgon (efter jag gjort barn rutinerna)

Vad gör jag då? -Kollar tv, kollar sociala medier, spelar spel, njuter av tystnaden.
Det är ju normalt, inte så här sent bara så att det påverkar nästa dag.
För det ska ni veta är jag trött är jag trött, det går inte få upp mig även om man sa att det är krig utanför. Jag hade lagt mig ner igen.
Det enda, eller den enda som får upp mig är just min son. Och tur är väl det haha.
Men när han fått vad han behöver så blir det film-tajm tills jag sovit färdigt eller när hans tålamod tagit slut.
Sen blir kvällen precis som vanligt, jag är vaken längst.

Tröttsamt.

Man kan tycka att det är ju bara att ändra det. Men det där med förändringar är svårt för mig. Får öva på det (som jag säger om allt annat)

Av madelene - 22 april 2017 19:55

Måste tipsa!


Mobilabonnemang Vimla! Hur bra som helst! Man binder inte upp sig på något, man får alltså säga upp sitt abonnemang precis när man vill.


Och det bästa just nu är att man får 22 GB surf, 600sms/mms och 60 samtal för bara 125kr/månaden i 3 månader. Efter det betalar man 250kr/månaden. Sen kan man även ändra så man har fria samtal och sms för då 300kr i månaden.


Klicka in er här så ni inte missar erbjudandet som är just nu!

Jag älskar att man får så mycket surf, dessutom så sparas allt man inte använder upp. så använder man bara 100sms på en månad så går resterande över till nästa månad.

Som jag har 62GB surf som jag sparat ihop pga att jag inte använt upp alla surf vissa månader.


Av madelene - 22 april 2017 17:21

  Dagen då han var beräknad



När vattnet hade gått så åkte jag och min mamma in till Kristianstad för att jag ville mest :P

Jag förstod ju inte att ungen inte kom bara för att vattnet gick. Så påväg in till Kstad när jag pratat med CSK och fått förklarat för mig att jag ska vänta så åkte vi inom Max och käkade, eller mamma åt- Jag kunde inte pga att jag legat sjuk dom sista 3 dagarna,spydde så fort jag fick något i mig.

Jag ville få igång mig så vi kunde åka till BB,men det gick ju sådär :P
Så vi åkte vidare hemåt efter att ha snurrat i kristanstad lite grann. Drog inom maxi stormarknad och vandrade runt för att få igång värkarna men nope!
Så det blev upp till akuten i Hlm och satte drop på mig eftersom min energi var totalt bortblåst efter tre dagars kräkandes, sen hem och vila mig.


Var jättesvårt att sova den natten, jag låg liksom och väntade på värkarna.

Pappa bara; du behöver inte vänta, du lär känna de! haha, och ja jo den smärtan går inte att ta miste på.


Så dagen efter åkte vi in och jag fick första medicinen för att bli igångsatt runt kl16-17 på kvällen.

Värkanara kom runt kl22 och kl 23.26 var han ute :)


 

Av madelene - 21 april 2017 23:29

Så kom min lilla älskling, en liten pojke. En frisk liten sötnos, helt underbar är han.


Trots att det gått två veckor så har jag inte riktigt smält det här, jag är fantamig mamma :)

Förlossningen gick galant! 2 timmar efter att värkarna började var han ute.

Det är inte så vanligt för förstföderskor att det ska gå så snabbt. När jag kom in på BB och skulle bli igångsatt sa jag till barnmorskan att det skulle ta 4 timmar det hela. Hon trodde inte på mig och kallade mig optimist :P

När denna barnmorska kom på morgonen igen blev hon hel förvånad över att jag klarade förlossningen på halva tiden än vad jag sagt :P Riktig superwoman! yupp yupp! :)


Vattnet gick hemma i mammas säng på onsdagen kl 13.Känns verkligen som om man kissar på sig utan någon som helst kontroll, de bara rinner vatten som man inte kan stoppa, och inte lite vatten heller :P

Jag trodde det var som man såg på film, att när vattnet gått så är det dax. Men nope, vattnet gick och 24timmar senare åkte jag in till BB och blev igångsatt.


Allt gick så fort tack vare den underbara barnmorskan som förlöste mig, Therese hette hon. Hon var en person precis i min smak! Hon stöttade mig superbra och var så himla duktig. Min fiffi gick inte sönder alls och inte ens en vristning fick jag i underlivet haha :P

Hon bara "jag är lite lat, så jag orkar inte sy dig. Så jag kommer hålla emot här så gör vi detta så fint vi kan" -underbara roliga människa :P Bäst!

Är väldigt glad jag fick henne, för barnmorskan som va i arbetspasset före henne hon lyssnade inte ett dugg på mig! När värkarna kom och dom blev tätare och gjorde mer ont så tyckte hon att jag inte skulle kunna prata om det var "riktiga" värkar. -Du får stå ut sa hon, det ska göra mer ont. Jag bara WHAT THE FUCK! Ge mig något då för nu gör det jääävligt ont!

Så Therese hann inte ens läsa igenom mitt förlossningsbrev men ändå blev det exakt som jag ville ha de :) GRYM! kommer aldrig glömma denna kvinnan!


Inget smärtstillande hann vi med heller, det gick undan som sagt. Fick syrgasen men den hjälpte inte ett skit. Tagit det för mycket i underhållande syfte förr, så det var bara onödigt att försöka andas i den där. (svårare än man tror att andas i en sån där syrmask)


Hade planerat att ta ett bad och sådär eftersom jag slappnar av i varmt vatten, men jag hann bara säg att jag skulle förbereda mig för badet sen kom jag inte längre förrän det pressades på.

Det är en smärta som gör att man bara vill krysta, hela kroppen tar i! Annars vet jag inte hur man ska förklara den där smärtan. Värkarna är värst, när ungen väl ska ut är bara jobbigt påfrestande för kroppen. Man tror man inte orkar men kroppen bara-yess you do,nu kör vi! kroppen sköter de om man bara låter det ske (vilket inte är så himla lätt som det låter haha)


Lill killen,som fortfarande inte har fått något namn vägde 3095g och var 48cm lång :)

Det här med namn är jättesvårt. Hade tänkt Liam, men han ser inte ut som en Liam så det blir inte det. Och nu står det helt stilla bara för det. Har fått huuuuur många förslag som helst men det är inget som känns riktigt rätt. Börjar bli jobbigt att inte "hitta" det perfekta namnet till min perfekta pojke.

Men det kommer väl :)


Det som är skönt är att pappan till pojken har valt att han vill vara med nu. Det känns jättebra.

Jag hade klarat det själv om det hade behövts, men alltid skönare att ha pappans stöd. Min älskling förtjänar det, för hans pappa är verkligen en bra pappa. Hade varit tråkigt om dom gått miste om varandra.


Hur det blir mellan mig och pappan vet jag inte riktigt. Vi är väldigt goda vänner och jag hoppas det alltid kommer vara så, för jag vill aldrig bråka om vårt barn. Vi båda vill ju pojkens bästa, så det ska inte vara så svårt att komma överens.

Lill killen har ju dessutom en storebror :)

Kommer aldrig glömma den fantastiska blicken han hade när han fick se sin lillebror för första gången. underbara unge! han blev så lycklig, den reaktionen slår nästan min förlossningsupplevelse :P jag blev kär!


Just nu är vi ifrån varandra i 8 veckor. Lite tråkigt men nödvändigt tyvärr. Men det kommer bli bra när jag kommer hem igen :)

Translate Formers!

Watch Me Do Me!

 

      
  

 


    

Latest news

Sök i bloggen

Arkivet

         

Alltid uppdaterad! Instagram
Follow on Bloglovin

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se